
Sannolikheten för att en fyraåring ska imponeras av att en teaterbyggnad har anrika anor är, statistiskt sett, ganska exakt noll. Barn är ju i grunden mycket kloka varelser. De bryr sig föga om inramningen men oerhört mycket om ifall det som händer framför dem faktiskt är på riktigt. Det är förmodligen därför Sånger för små öron har blivit en sådan där sällsynt liten framgångssaga. Hufvudstadsbladet råkade nyligen kalla uppsättningen för konstfostran på hög nivå. Det låter ju oerhört högtidligt för en stund där en elbas, ett piano och ett tvättbräde samsas med jamande katter och vrålande tigrar.
På scenen står Annika Cleo och Nicklas Lantz, som med stor mildhet och en ansenlig mängd slagverk framför tonsatta dikter av Nina Gran. Det är okomplicerat, närvarande och bevisligen ganska fängslande. Publiken tenderar nämligen att sitta kvar när det hela är slut.
Nu packar vi väskorna igen. Föreställningen turnerar vidare och kan med fördel slå läger på en mängd platser. Vi bjuder härmed in er som bokar kultur att höra av er för ett besök. Det vore ju synd att undanhålla barnen något som till och med vuxna kritiker blir uppriktigt glada av.
Läs mer om uppmärksamheten kring årets bästa föreställningar här: